Tänkte berätta historien om Filipus. En resa som har varit fylld av glädje, kärlek och vänskap men även sorg, tråkigheter och många tårar. 

Filipus köpte vi april 2000. Då stod han i ett turridningsstall några mil härifrån. Han var tjock, nervös, spänd, känslig och knappt ridbar. Han fungerade inte som turhäst då han bara skenade. 

Första ridturen hemma en vecka efter ankomst slutade med dramatik. Han skenade med min syster ut på stora vägen, han gick inte att få kontakt med överhuvudtaget. Efter att ha skenat ca 1 km fick hon stopp på honom, vände hemåt - och det blev sken hela vägen hem igen. 

Så fortsatte det länge, gick Filipus först skenade han. Blev han spänd så stack han. Det gick inte att få kontakt med honom alls. Hade han sin "mamma", vårat förra sto Hrefna framför sig gick det bra, då var han trygg. 

Filipus var sådan i flera år, väldigt spänd och känslig. Han skenade många gånger med oss. Anledningen kunde vara att vi råkade nudda med skänklarna en gång för mycket, eller att det var någonting bakom honom. Min syster flyttade några år efter att vi hade köpt honom och där stod jag - ensam med två hästar att rida. En häst som var envisare än en åsna och en häst som skenade. Det var då vi klickade på riktigt. 

Jag började träna Filipus för fullt. Dock slutade nästan varje ridtur med blod, svett och tårar. Jag vet inte hur många gånger han skenade med mig, jag vet inte hur många gånger jag ramlade av. En dag var vi ute och tränade lite i skogen då olyckan skedde. På något sätt ramlade jag av och landade på ryggen. Tappade andan och det enda jag kunde tänka på var: Måste fånga hästen! Filipus stod bredvid mig som tur var så jag satt upp igen o skrittade hemåt. Dagen efter tog jag mig inte ur sängen. Jag hade sån fruktansvärd smärta i ryggen, det fanns bara en sak att göra; åka in till akuten. Väl där fann dem inget, så jag fick åka hem igen. Än idag har jag ont i ryggen och vissa dagar tar jag mig inte ur sängen utan hjälp. 

Redan då borde vi ha gett upp, men jag ville kämpa. Jag visste att han kunde bli en bra ridhäst bara han fick tiden att utvecklas. Jag hade rätt. 

Sommaren 2005 fick han sitt första fånganfall. Han ställdes av ca ett år för återhämtning. Det gjorde susen! För när jag satte igång honom igen var det en helt annan häst. Vi tog det lugnt, började om från början helt enkelt. Jag hängde på honom, skrittade en bit och sen fick det räcka. Jag lärde mig att läsa hans signaler och jag lärde mig känna när han blev spänd. 

Ett år senare togs denna bild:

Vi fortsatte träna. Han gjorde väldigt många framsteg på kort tid och strax innan en vila hamnade vi en svacka. Grisepassen kom som ett brev på posten, och min sits var en katastrof!

Men vi tog oss ur svackan och efter en kort vila fick vi äntligen till det! Då kom tölten!

Filipus hade fortfarande problem med passtakt, traven fanns inte överhuvudtaget. Jag lusläste allt, pratade med folk, tog kontakt med tränare och fyllde huvudet med information om hur vi skulle utvecklas. Och visst utvecklades vi! 

Efter att jag tagit studenten sökte jag in till Wången för att bli ridledare. Jag tänkte mest att kommer jag in så kommer jag in, kommer jag inte in så skiter jag i det. Och när jag fick det där samtalet att jag blivit antagen grät jag. Av glädje. Jag letade förtvivlat efter någon som kunde ta hand om Filipus medan jag gick där. Men ingen ville ha min prins så jag funderade på att ringa och tacka nej till platsen då en av lärarna ringde en dag och frågade om jag ville ta med Filipus som skolhäst!

Filipus på Wången..     

Filipus stod i ett av travstallen med två andra islandshästar och nio travhästar. Han charmade de flesta på skolan. När vi flyttade därifrån var det många som sa farväl av Filipus med tårar i ögonen.. 

Vi tränade för landslagsryttare, vi utvecklades och vi startade våran första "tävling". En inofficiell träningstävling, klassen var T8. Jag hade som mål att hålla tölten och stanna kvar inne på banan. Filipus "fans" var där och hejade när vi red in på banan. Han var lite småseg men han tickade på i tölten. Jag trodde poängen skulle hamna mellan 2-3 ungefär. När jag fick protokollet och talade med domaren såg jag till min stora förvåning att vi fått 5 för tölt i höger varv, 4,5 i vänster. Domaren sa att han var lite seg men att han var jättefin och att vi hade ett samspel. Min älskade häst var så duktig! 

I slutet av våran tid på Wången började Filipus konstra med bettet. Vi kollade upp tänderna hos veterinären som sa att han hade överslipningar och skulle därför aldrig mer ha bett i munnen eftersom det skulle försämra tänderna och ge honom svårigheter att tugga. En tid efter det blev han halt på bakbenet och vi besökte veterinären igen som konstaterade överansträngning så Filipus ställdes av. 

Istället fick jag fokusera på unghästarna vi red in, Orka, Ándvari och Taktur och så fick jag fokusera på alla ridlektioner jag ledde. Det var hur kul som helst att få följa unghästarna, men samtidigt saknade jag min prins. Men till sist kom den dagen då jag hade mitt "slutprov" för att bli diplomerad ridledare. Och jag fick mitt diplom! 

När vi väl flyttat hem igen och Filipus hade vilat i 2 månader sattes han igång igen. 

Sen har det bara rullat på..

Filipus är hästen med stort H för mig. Jag har fått följa honom med glädje, sett han utvecklas och blomma! Han ger 110% varje gång man sätter sig på ryggen, han är en fantastisk häst och det bästa av allt - han är så pass trygg i sig själv och han litar väldigt mycket på människor nu så när hästrädda ryttare ridit honom har de känt sig trygga på hans rygg. De har litat på honom fullt ut och han har visat dem att det är inte farligt att rida.    

En av mina goda vänner var rädd att rida förut. Första gången hon satt på Filipus red hon i alla gångarter utan att känna sig rädd. Hon skrattade och hade det roligt med Filipus. 

Min vackra prins! Nu är det bara att hoppas att vi får spendera många, fina  år tillsammans!   

 

Alexandra

10 juni 2011 22:46

Vilken fin historia ni har tillsammans, bortsett från svackorna ni haft.
Det är så fint att läsa om när två individer verkligen hittar varandra.
Jag verkligen känner med dig nu när Filipus inte mår bra och jag ska hålla tummar och tår så hårt jag kan!
Jag hoppas verkligen för din och Filipus skull att ni tar er ur detta.
Var stark! Han är verkligen fin din prins!

http://barefootangel.blogg.se

 

Jenny

11 juni 2011 19:37

Vilken resa ni gjort! :O Det är verkligen så kul att läsa :) Jag hoppas det går bra på måndag och att ni får många fler år tillsammans, håller tummarna för er!

SV: Visst är det konstigt att man aldrig får nog? Jag brukar också sitta och drömma på hästannonssajter, men även om jag hela tidne hittar hästar som mer än gärna skulle få flytta hem till mig är jag nöjd med de jag har, mina damer ska ingenstans ;D

Gör det! Privatläkare måste ta patienter på allvar för att få patienter, det behöver inte läkare på allmäna vårdcentraler, och då är de enklare för dem att bara ordinare smärstillande och "hör av dig om det blir värre", något som jag tror att nästan alla stöter på :S

http://islandstokan.bloggplatsen.se

 

Agnetha

11 juni 2011 21:58

Ja, jag red Filipuss en gång när han var ny där du köpte honom. Det gick fort! ;-)
En sak som slår mig när jag läser det här är: Varför köpte du honom? och hur kom det sig att du inte gav upp? Du måste verkligen älska din fina häst. Jag hoppas och håller tummarna för att er resa och saga inte ska behöva ta slut nu..*kram*

http://sillviken.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har skaffat en ny blogg, en lite personligare som inte bara kommer handla om hästarna. Den hittar ni här:   http://elinafs.blogg.se http://elinafs.blogg.se http://elinafs.blogg.se http://elinafs.blogg.se http://elinafs.blogg.se http...

Jag har en dam med överskottsenergi minst sagt.. Filipus tycker att det börjar bli jobbigt tror jag, för hon är överallt hela tiden. Såhär ser det oftast ut i hagen:         Men man får ju tänka att hon bara är 3 år gammal (okejrå, 4 år om 2...

Sitter på jobbet och kollar på gamla bilder. Vilka fina minnen man har egentligen..    Den här sötnosen glömmer man inte i första taget, finaste Jullabulla! Hela 28 år (eller var det 29? Måste nästan kolla upp det!) blev hon när hon tog sitt sist...

Och vad har hänt sedan den sista uppdateringen då?    Jag har blivit friskförklarad och igångsatt (  ) efter att ha varit sjukskriven pga smärta i nacken. Jag kan fortfarande känna av smärtan ibland, men jag har fått mycket tips och råd av sjukgy...

Så kan det gå.. Vad har hänt sedan den sista uppdateringen då? Jo, jag har varit hos läkare två gånger - de misstänker kraftig nackspärr men det blir inte bättre. :( Ska till sjukgymnast imorgon och se vad dem säger.    B har träffat hovis igen. ...