Sitter och tittar på bilder på min lilla fröken B. Hon som skulle bli min nya stjärna. Hon som skulle bli min nya tävlingshäst. Idag la jag ut nya annonser på henne. En spekulant hittills, förhoppningsvis blir hon såld snart. 

Men visst är hon vacker? 

Nu ska jag åka ut och pussa ordentligt på mina hästar! <3 

Hösten har redan kommit! Lite tidigt tycker jag, men det var så mysigt att rida idag. Löven föll ner från träden, vädret var kanonbra och allting bara stämde bra. 

Började med att rida Dollan. Hon har ju stått sen olyckan, och hon kommer vara kvar i höst iaf, sen får vi se hur det blir. Klådan har minskat på henne iaf, men hon har kliat upp sår bredvid manken, på länden och mitt på halsen. Hon var verkligen så härlig att rida idag, trots att hon fjantade sig ordentligt när hon såg två soptunnor som låg ner på en gård. Det var ju verkligen såå farligt att gå förbi dem. Till sist kunde hon hoppa förbi dem. Vi skrittade bara i ca 30 min, det räckte för idag. Hon kommer få bli halv-pensionerad i höst, bara promenadridas i skritt och lite trav. Det är då hon trivs som bäst, jag ska inte försöka mig på någon mer galopp på henne. Lite tråkigt beslut, men man lyssna på hästen. 

Sen var det Filipus tur. Han var seg idag. Riktigt seg. Först ville han knappt gå, sen var han segare än en sengångare typ, och som om det inte vore nog så blev det bara grisepass av det hela. Usch. Några gånger fick jag in ren tölt på honom, sen la han sig i handen på mig och grisepassade. Traven var bara att glömma, och han ville hellre grisepassa än galoppera. Han sätter vinterpäls för fullt, och då brukar han bli såhär seg så jag ska kolla på skären i veckan och ev skicka in dem för slipning. Sen ska han klippas! För han kommer tränas fullt i vinter i hopp om att han blir smalare och får bättre kondis! Dessutom älskar både han och jag att galoppera i snön, finns inget bättre än det! 

I övrigt så har helgen varit bra!  

Jag har myst med nära och kära, kollat på bra filmer och bara tagit det lugnt. Ändå är jag så trött fortfarande, jag förstår inte. Jag försöker sova ut på helgerna, men är ändå helt slut. Det har dock varit lugnt i huset, ingen som försökt tagit sig in i lägenheten eller bråk mer än att det stod några brudar i trappuppgången och skrek. Det är inte alltid lätt att bo granne med två killar..   

Snacka om att jag haft otur detta år, hästarna har varit skadade, jag har varit skadad i perioder, bilen har gått sönder några gånger med mera.. 

Men nu är jag less på att ha otur! För nån dag sedan lyckades jag bränna fingret i ugnen när jag skulle ta ut en plåt, fick en fin brännblåsa som jag lyckades ha sönder. Suck! Jag är verkligen klantig! 

Idag upptäckte jag att jag är känslig mot äpplen. Äpplen i pajer, bakelser med mera går bra men att äta ett färskt äpple går inte alls. Blir tjock i halsen, får jätteont i magen osv. Det som är så gott! 

Idag fick jag göra slut på all ilska inom mig iaf. Jag och en vän bestämde oss för att springa. När jag är arg springer jag bara för att rensa tankar ur skallen. Det behövdes. 4 km tog vi oss runt, och då har inte jag sprungit på flera månader så det kändes sjukt bra! Dessutom fick jag mysa med både min häst och katt innan vi sprang iväg, så det var härligt! 

Imorgon kommer min syster hit! <3 så det kommer inte bli så mycket bloggande i helgen då jag är fullbokad hela helgen.. Men en ridtur eller två ska jag nog hinna med! :) 

Efter helgens händelser åkte jag ut till mitt hjärta en stund. Jag är fri från kryckor men har fortfarande ont i foten så jag vågade inte rida idag.. Istället fick jag tonvis med pussar av världens bästa och så hade vi en fantastisk kväll i hagen. 

Till nästa helg har jag eventuellt fixat en "vakt"-hund som ska vara med mig i lägenheten. Det är min systers hund som får vara här på besök. Försöker någon ta sig in får dem veta att dem lever. ;-) 

Nåväl, dagens bildbomb:

Och sen hittade jag bilder från den dag jag ramlade av Dollan. Så, här är några fler bilder:

Igår låg jag och tänkte på de gånger jag ramlat av hästar.. Jag har slutat räkna hur många gånger jag ramlat av, men det är väl runt 50 gånger skulle jag tro om inte mer.. 

Tänkte på en speciell tur då jag ramlade av som jag minns väldigt starkt trots att det var 8-10 år sedan, på mitt förra sto Hrefna. Det var även med henne jag gick omkull med när hon "räddade mig" genom att sträcka ut halsen. Men denna händelse hände mitt i vintern, vi var ute och galopperade i skogen då hon helt plötsligt snubblar till i hög fart och går ner på knä vilket gör att jag flyger som en vante över huvudet på henne och landar på mitt egna huvud. 

Tänker inte så mycket mer på det, utan fångar hästen, känner igenom hennes ben och sitter upp. Skrittar en bit hemåt när jag plötsligt vaknar av att jag ligger på marken. Jag hade svimmat och ramlat av igen. Försöker sitta upp igen, men det går inte. Jag minns att jag var så yr att jag såg suddigt och försökte komma upp på en sten så jag kunde sitta upp på henne. Jag lyckades efter många försök kravla mig upp på henne så jag hänger över henne. Till sist får jag upp det ena benet och lägger mig över halsen på henne, ber henne att gå hem. Vi var mitt ute i skogen, det började skymma - men hon bar mig hem. Hon bar mig ända till huset, och inte till stallet. Jag minns ingenting från själva ridturen hem, utan bara försöken att komma upp på ryggen. 

Hon hade kunnat slänga av mig, gått nån annan väg, blivit rädd och stuckit - ja, vad som helst. Men istället såg hon till att jag kom hem helskinnad. 

Den hästen har förevigt en plats i mitt hjärta!   

Jag gör som Jenny (http://islandstokan.bloggplatsen.se/) och skriver ner tre saker ni inte visste om mina hästar! 

Filipus:

* Filipus är öronskygg. Men han tycker det är så skönt att bli kliad vid öronen så ena stunden trycker han sig mot handen tills han kommer på att det är ju otäckt och drar bort huvudet. Men sen trycker han sig mot handen igen och vill bli kliad ännu mer. Så kan han hålla på hur länge som helst. 

* Filipus älskar barn! Så fort han hör barn skratta/skrika/prata så spetsar han öronen, ökar farten lite och han vill verkligen gå fram till dem och mysa. Kommer det barn på besök hem till oss är Filipus den som är först vid grinden, och där står han och charmar barnen tills dem kommer in i hagen. Och när barnen vill rida, så är Filipus den ultimata läromästaren. Han vågar knappt sätta ner hovarna, är jätterädd att barnen ska ramla av och han blir som en helt annan häst. <3 (Min förra stallägare brukade låta hennes söner släppa ut Filipus i hagen, själva. Han var så himla försiktig med barnen så hon litade på honom och barnen var överlyckliga!) 

* Filipus har inte en full stamtavla. Ingen vet vem som är pappa till hans mamma så jag vet bara stammen på Máni's sida (Filipus pappa) men på mamma Glíma's sida är det tomt. De vet inte ens födelseåret på Glíma. 

Dolly: 

* Dolly har förut blivit tränad i western, vilket märks på henne. Hon trivs bäst med att bli riden på långa tyglar, och hon har en fin jogg. :) 

* Det är egentligen ingen som vet när Dolly är född. Enligt förra ägaren är hon född 87, men enligt passet/tänder är hon född 91. Det märks inte alls på henne att hon är så pass gammal, hon har jättefräscha ben och tänderna är jättefina. Dessutom är hon piggare än en unghäst. 

* Dolly gillar inte saker som låter, som t ex båtar, traktorer och såna saker. Hon är ganska känslig för ljud och spänner sig lätt om hon hör en traktor (som hon tror ska äta upp henne) men det har blivit mycket bättre nu. Förut kunde hon kasta sig åt sidan och vägra gå bara hon hörde ljudet av en traktor men nu kan vi gå förbi ljudet, även om hon är spänd och vill skynda sig förbi. Så fort hon inte hör ljudet längre slappnar hon av. 

Igår åkte jag hem för att rida. Möttes av en häst utan man och som hade stora skorpor i mankammen. :( Dollan har kliat av sig all man, hon som var så sjukt fin i manen och svansen innan jag flyttade. På bara några dagar har hon kliat av sig allt.. 

När jag skulle rida henne så råkade jag ha handen vid mankammen, vilket resulterade att hon slängde sig två gånger. Jag började fundera på om det var ryggproblem igen - och undersökte henne grundligt. Hittade inget fel alls, testade att hålla handen på sadeln och sitta upp - inga problem alls! 

Hon är alltså jätteöm i hela mankammen. :( Och hon är irriterad hela tiden, för det klias ju och svider så hon står och sparkar hela tiden. Hon klarade nästan hela sommaren utan att klia sig ju.. Och så flyttar jag - hon kliar sönder manen och svansen. 

Tycker så synd om henne, nu gäller det att försöka hålla henne täckad och smörja noggrannt trots att det gör ont på henne. 

Ridturen igår gick bra trots att hon var så öm i mankammen. Min vän fick rida Filipus, med tanke på att Dollan slängde sig så mycket när jag skulle sitta upp. Men Filipus led inte alls, han älskar min vän och de passar så bra ihop verkligen. Dem töltade järnet på vägen, bara flög fram. 

Idag får jag rida min älskade Filipus igen, jag längtar verkligen så! :) 

Idag på jobbet var jag med om något otäckt. 

Helt plötsligt blev jag yr, illamående - och såg framför mig när min förra häst tog sitt sista andetag. Blev väldigt deppad men lyckades hålla en god min, hade inte sett så bra ut om jag sprungit iväg och gråtit direkt.. 

Jag har varit med och avlivat två fantastiska individer. Två vackra ston. Jag har förlorat två vänner. Och så har jag ju varit med och obducerat en häst - vilket jag helst inte gör igen, men det var intressant att få se tarmar, ledvätska, hur benen såg ut inuti, ja allt.. Dock var det ganska sorgligt att hästen var en 7-årig travare och knäna var helt förstörda redan.. :/ 

Den första hästen jag var med och avlivade var Hrefna. Min allra första häst, min bästa vän i många år. Hon var den som lärde mig allt. Hon var den som räddade mig flera gånger, bl a en gång när vi gick omkull. Vi galopperade på en grusväg och helt plötsligt ser jag marken komma närmare mig. Då sträcker hon ut halsen rejält så hon tar smällen mot marken och jag landar med ansiktet i hennes man för att sedan ramla ner på marken och skrapa upp ansiktet. Hon fick rejäla skrapsår på mulen, jag fick ett stort skrapmärke vid munnen. Dem andra som var med sa att dem såg hur hon verkligen kämpade för att jag inte skulle ramla av framför henne. <3 

Men en dag måste man fatta ett beslut att ta bort sin bästa vän. Och när hon fick kolik och ramlade ihop framför mig, helt utmattad efter en lång natt med promenader, medicin och försök att få tag på en veterinär så fattades beslutet. Hon skulle inte behöva lida längre. Hon var stel i benen, kolikanfallen kom allt oftare och hon hade svårt att resa sig upp. Ett lätt beslut men samtidigt ett väldigt svårt beslut. 

En vecka senare såg jag henne ledas iväg, ramla ihop och ta sitt sista andetag. 

Hrefna frá Helgastödum, 1982 - 2007 . <3 

Den andra hästen jag har varit med och tagit bort var mitt gamla russ Jullan. Henne fick jag av ägaren eftersom hon var så gammal och de ville ge henne ett bra, sista hem. En väldigt personlig dam med egna åsikter om allt. Men trots den höga åldern var hon den som lekte med unghästarna, fostrade dem och såg till att alla lekte i hagen. Hon var den häst som kom först i hagen när man kom ut, den häst man kunde göra nästan allting med. En fantastisk personlighet hade hon. 

Men även hon blev sjuk. Hon fick problem med blodcirkulationen till hjärtat. Men ända in i slutet var hon glad och lycklig. Dagen innan hon somnade in rusade hon runt i hagen med unghästarna, öronen var spetsade och hela hon utstrålade lycka. 

Jag höll i grimskaftet när hon tog sitt sista andetag. Veterinären lyssnade på hjärtat, sa: Vila i frid och drog igen ögonlocken på henne. Då bröt jag ihop. 

Jullan, 1981-2009. <3     

Jag kommer aldrig glömma..