Min vackra dam häromdagen, det är alltid lika härligt att mötas av detta:

Och min prins tidigare idag. Han tyckte det var skönt att ligga i spånet o vila lite.. 

Snart ska vi hämta transporten! Uppdatering från lastningen kommer! 

Tack till alla er som håller tummarna och tänker på oss! 

Ikväll ska vi lastträna. Får se hur det går.. Filipus brukar ibland gå nästan rakt in i transporten, kan tveka lite och ibland får man lirka o locka för att han ens ska sätta upp en hov på rampen.. Jag hoppas att han är på bra humör ikväll och är lätt att lasta. 

När han väl är inne i transporten och man ska stänga bakom honom - det är då han blir spänd. Han spänner sig, blir orolig men som den otroligt snälla hästen han är så gör han inget alls. Han spänner sig, kollar bakåt, trampar lite, bajsar och sen är det lugnt tills vi börjar köra. Då börjas det igen.. 

Sen håller han på så tills vi ska lasta ur. Hittills har jag inte använt ett släp med fronturlastning, vilket kanske är dumt eftersom den värsta biten med lastningen är när vi ska lasta ur.. Nåväl, i början backade vi honom rakt ut men insåg sen att det var inte så smart kanske. Så nu när vi ska lasta ur backar jag honom ett steg, berömmer, klappar och pratar med honom. Ber alltid personerna utanför släpet prata så han hör att det är folk där. Filipus är väldigt bakskygg nämligen och det är väl därför han blir så spänd när han ska backa ut. Sen tar vi ett steg i taget, stannar o klappar, berömmer, pratar innan vi tar ett steg till. Då brukar det gå bra. 

Väl ute ur transporten är han lika lugn som alltid. Det är som att han inte åkt transport alls precis när han kommit ut ur släpet. Han åker inte släp ofta, en gång per år ungefär. Ibland får han sällskap med, och då går det lättare. Sen står han alltid och gnider svansen mot bakbommen så den ser ut som ett råttbo ungefär. 

Idag ska jag åka o handla mat till imorgon, vi tar med oss matsäck i bilen så vi slipper stanna o köpa mat någonstans efter vägen. Sen ska jag packa in alla saker som behövs imorgon i bilen, fixa klart allting till släpet så det bara är att lasta o köra sen. 

Imorgon gäller det. Jag är nervös redan nu. Om det skulle vara så att Filipus ej följer med hem, har vi ev stallplats åt Dollan klar och sen säljer vi henne till någon ryttare som vill ha henne. Om hon blir bättre i ryggen efter behandling såklart, annars får hon följa med Filipus upp till himlen där de kan vara tillsammans! 

Jag hoppas verkligen att min vackra prins blir bra igen! Han betyder allt för mig! 

Tänkte berätta historien om Filipus. En resa som har varit fylld av glädje, kärlek och vänskap men även sorg, tråkigheter och många tårar. 

Filipus köpte vi april 2000. Då stod han i ett turridningsstall några mil härifrån. Han var tjock, nervös, spänd, känslig och knappt ridbar. Han fungerade inte som turhäst då han bara skenade. 

Första ridturen hemma en vecka efter ankomst slutade med dramatik. Han skenade med min syster ut på stora vägen, han gick inte att få kontakt med överhuvudtaget. Efter att ha skenat ca 1 km fick hon stopp på honom, vände hemåt - och det blev sken hela vägen hem igen. 

Så fortsatte det länge, gick Filipus först skenade han. Blev han spänd så stack han. Det gick inte att få kontakt med honom alls. Hade han sin "mamma", vårat förra sto Hrefna framför sig gick det bra, då var han trygg. 

Filipus var sådan i flera år, väldigt spänd och känslig. Han skenade många gånger med oss. Anledningen kunde vara att vi råkade nudda med skänklarna en gång för mycket, eller att det var någonting bakom honom. Min syster flyttade några år efter att vi hade köpt honom och där stod jag - ensam med två hästar att rida. En häst som var envisare än en åsna och en häst som skenade. Det var då vi klickade på riktigt. 

Jag började träna Filipus för fullt. Dock slutade nästan varje ridtur med blod, svett och tårar. Jag vet inte hur många gånger han skenade med mig, jag vet inte hur många gånger jag ramlade av. En dag var vi ute och tränade lite i skogen då olyckan skedde. På något sätt ramlade jag av och landade på ryggen. Tappade andan och det enda jag kunde tänka på var: Måste fånga hästen! Filipus stod bredvid mig som tur var så jag satt upp igen o skrittade hemåt. Dagen efter tog jag mig inte ur sängen. Jag hade sån fruktansvärd smärta i ryggen, det fanns bara en sak att göra; åka in till akuten. Väl där fann dem inget, så jag fick åka hem igen. Än idag har jag ont i ryggen och vissa dagar tar jag mig inte ur sängen utan hjälp. 

Redan då borde vi ha gett upp, men jag ville kämpa. Jag visste att han kunde bli en bra ridhäst bara han fick tiden att utvecklas. Jag hade rätt. 

Sommaren 2005 fick han sitt första fånganfall. Han ställdes av ca ett år för återhämtning. Det gjorde susen! För när jag satte igång honom igen var det en helt annan häst. Vi tog det lugnt, började om från början helt enkelt. Jag hängde på honom, skrittade en bit och sen fick det räcka. Jag lärde mig att läsa hans signaler och jag lärde mig känna när han blev spänd. 

Ett år senare togs denna bild:

Vi fortsatte träna. Han gjorde väldigt många framsteg på kort tid och strax innan en vila hamnade vi en svacka. Grisepassen kom som ett brev på posten, och min sits var en katastrof!

Men vi tog oss ur svackan och efter en kort vila fick vi äntligen till det! Då kom tölten!

Filipus hade fortfarande problem med passtakt, traven fanns inte överhuvudtaget. Jag lusläste allt, pratade med folk, tog kontakt med tränare och fyllde huvudet med information om hur vi skulle utvecklas. Och visst utvecklades vi! 

Efter att jag tagit studenten sökte jag in till Wången för att bli ridledare. Jag tänkte mest att kommer jag in så kommer jag in, kommer jag inte in så skiter jag i det. Och när jag fick det där samtalet att jag blivit antagen grät jag. Av glädje. Jag letade förtvivlat efter någon som kunde ta hand om Filipus medan jag gick där. Men ingen ville ha min prins så jag funderade på att ringa och tacka nej till platsen då en av lärarna ringde en dag och frågade om jag ville ta med Filipus som skolhäst!

Filipus på Wången..     

Filipus stod i ett av travstallen med två andra islandshästar och nio travhästar. Han charmade de flesta på skolan. När vi flyttade därifrån var det många som sa farväl av Filipus med tårar i ögonen.. 

Vi tränade för landslagsryttare, vi utvecklades och vi startade våran första "tävling". En inofficiell träningstävling, klassen var T8. Jag hade som mål att hålla tölten och stanna kvar inne på banan. Filipus "fans" var där och hejade när vi red in på banan. Han var lite småseg men han tickade på i tölten. Jag trodde poängen skulle hamna mellan 2-3 ungefär. När jag fick protokollet och talade med domaren såg jag till min stora förvåning att vi fått 5 för tölt i höger varv, 4,5 i vänster. Domaren sa att han var lite seg men att han var jättefin och att vi hade ett samspel. Min älskade häst var så duktig! 

I slutet av våran tid på Wången började Filipus konstra med bettet. Vi kollade upp tänderna hos veterinären som sa att han hade överslipningar och skulle därför aldrig mer ha bett i munnen eftersom det skulle försämra tänderna och ge honom svårigheter att tugga. En tid efter det blev han halt på bakbenet och vi besökte veterinären igen som konstaterade överansträngning så Filipus ställdes av. 

Istället fick jag fokusera på unghästarna vi red in, Orka, Ándvari och Taktur och så fick jag fokusera på alla ridlektioner jag ledde. Det var hur kul som helst att få följa unghästarna, men samtidigt saknade jag min prins. Men till sist kom den dagen då jag hade mitt "slutprov" för att bli diplomerad ridledare. Och jag fick mitt diplom! 

När vi väl flyttat hem igen och Filipus hade vilat i 2 månader sattes han igång igen. 

Sen har det bara rullat på..

Filipus är hästen med stort H för mig. Jag har fått följa honom med glädje, sett han utvecklas och blomma! Han ger 110% varje gång man sätter sig på ryggen, han är en fantastisk häst och det bästa av allt - han är så pass trygg i sig själv och han litar väldigt mycket på människor nu så när hästrädda ryttare ridit honom har de känt sig trygga på hans rygg. De har litat på honom fullt ut och han har visat dem att det är inte farligt att rida.    

En av mina goda vänner var rädd att rida förut. Första gången hon satt på Filipus red hon i alla gångarter utan att känna sig rädd. Hon skrattade och hade det roligt med Filipus. 

Min vackra prins! Nu är det bara att hoppas att vi får spendera många, fina  år tillsammans!   

Idag har jag hunnit jobba, boka tid på klinik, prata med veterinären, fixat släp och kollat upp om röntgen går på försäkringen. Just nu är jag helt slut! 

På måndag kl. 14 får ni gärna hålla tummar o tår för min prins. Då ska han in o röntgas. Vi ska även kolla upp IR och andra saker med. För nåt är fel, men vad vet jag inte. 

Just nu förbereder jag mig mentalt med att åka hem med tomt släp. Det gör fruktansvärt ont, tårarna bara rinner men går det inte att behandla följer inte han med oss hem igen. Då får han avsluta sina dagar, bli kremerad och begravd här hemma bredvid hans älskade ston. 

Filipus ska inte behöva lida om det är så att det inte går att behandla. Men självklart hoppas jag på att det inte är något fel eller att det är nåt litet som går att behandla. 

Min allra vackraste prins.. Han får inte lämna mig! 

Bild tagen imorse när jag skulle åka till jobbet.. 

En av världens vackraste låtar, den får mig att gråta varenda gång jag hör den! 

Min fina vackra prins har kanske en till fångkänning på gång. 

Jag har haft en äcklig klump i magen de senaste dagarna. Idag förstod jag varför. 

Tårarna rinner. Nu blir det klinikbesök och röntgen för hela slanten så fort pengarna ramlar in på kontot.. Transport löser jag på något sätt, det måste ju finnas att hyra någonstans här i denna jäkla kommun? Min vän följer troligtvis med som sällskap, hon o Filipus känner varandra väl och hon har varit med o kört honom förut. 

Nu på kvällen när jag skulle kvällsfodra så var han väldigt stel i frambenen och hade svårt att vända sig. Lilla prinsen! 

Känner mig hur dum som helst just nu för att jag har kollat hästannonser och funderat på att skaffa en till häst. Blir inte Filipus bättre får han somna in och Dollan säljs. 

11 år har vi spenderat tillsammans. Jag vill att han ska vara hästen som lär mina barn (om jag får några) rida. Vi har så mycket kvar att ge. Han får inte bli sämre, han får bara inte det.. 

Ingen som du kan få mig att le åt små saker

Du får mig att se hur vackert och enkelt allt är..

Jag måste spärra salusidor NU på min dator. Har hittat en till häst med stort H (Filipus är hästen med största H:et för mig..) till salu. En vacker femgångare, brun med svart man. Efter Gári frá Audsholtshjáleigu (jävligt svårt gårdsnamn att uttala). Fruktansvärt vacker! 

Idag har jag jobbat 8-17. Är helt slut. Ändå var dagen lugn jämfört med i måndags.. Då var det kaos på jobbet. När jag kom hem kunde jag knappt tänka, hela kroppen värkte av smärta (är tydligen känslig mot stress) och jag lyfte inte ett finger på hela kvällen. Som ett plus i kanten åskade det också. Yeah! 

Igår var det lugnare, men ändå stressigt.. 

Nu ska jag försöka slita mig från salusidor och annonser, funderar på om jag ska ta en promenad med Filipus eller om jag ska försöka sova någon timme istället. Har inte sovit så mycket de senaste nätterna som vanligt, suck! 

Hästarna var pigga och fulla med bus idag. Se bara dessa bilder:

Nu står de i skogshagen och svalkar sig. Där blåste det skönt, jag stod där ett tag jag med. Och det är inte lika mycket mygg/knott där, så det är ju skönt! 

Samma problem med Dollan idag som i måndags. Idag hade hon nästan sönder martingalen (!!) och jag fick ringa efter hjälp. Hjälpen kom, mamma med Filipus på släp. Vi skulle se om det var för att hon var ensam som hon var såhär, men det blev värre nästan när Filipus kom. 

För att ta allt från början.. Vi skrittade ut, Dollan var lugn till en början. På hemvägen jobbade vi med övergångar, skritt-halt-trav-halt-trav-skritt-halt osv. Jag varierade mellan skritt, trav och halt. Hon var jättefin. Ända tills jag skulle jobba lite i öppna längs vägen, åt vänster var hon kanonfin men när vi skulle testa åt höger var det någon som tryckte på en knapp och monstret kom fram. 

Hon ryggade, slängde sig åt sidan, kastade med huvudet osv. Jag ringde till mamma o sa; Kom med Filipus på en gång! 10 min senare kom dem. Vi testade att försöka få henne att gå framåt, hamnade i diket några gånger. Sen tog Dollan några steg framåt och väldigt många steg bakåt trots att jag skänklade och Filipus gick framför hur lugn som helst. Sen höll vi på att hamna i diket igen några gånger, hon småreste sig och sen kunde hon stå blixtstilla. 

Publik fick vi också.. Några sommargäster som var ute i sina stugor såg vad som hände och kom för att kolla. Dock fick jag skrika lite åt dem att flytta på sig när hon snurrade runt och småsparkade. 

Vi känner igen symptomen iaf. Nu kommer det bli en lång behandling igen.. Ryggproblemen är tillbaka. Hon sparkade åt mamma när hon tryckte på sidan av ryggen. Hon ömmar inte där, men trycker man lite hårdare så sparkar hon. Hon sparkade åt mig en dag förut också när jag skulle spänna benspännen på täcket hennes. Så det finns bara en sak att göra igen, veterinär + kiropraktor/ET och eventuellt byte av sadel igen. Hejdå pengar, hejdå lönen! Men vad gör man inte för de små djuren? 

Jag satt av och ledde henne hem. Men innan vi gick hem la hon sitt huvud i mitt famn och så stod vi så länge, det brukar hon inte göra alls. Grannarna tyckte att hon var jättemysig när jag stod bredvid, men jag tror de blev lite avskräckta när de såg mig rida henne.. 

Lilla stumpan min!