Skippade ridningen idag, kände mig inte alls på humör för att utsätta mig och Dollan för barnvagnar så hon fick stå och sura i sin box istället. (Hon har egen ingång till boxen där hon står hela tiden nästan) 

Istället passade jag på att aktivera Filipus lite. Det går ju inte att göra så mycket iom att han står i sjukhagen men vi tränade på kommandon och "Följa John". 

Jag använder väldigt många kommandon på mina hästar, både från marken och från ryggen då jag rider med väldigt lite hjälper och även utan utrustning ibland. Ibland måste man träna lite extra på de olika kommandon så de sitter när man väl är uppe på ryggen. 

I alla fall så tränade vi främst på kommandot "Kom". Filipus spetsade öronen när han förstod vad som hände. Det var "lek/träning" på gång. Filipus gick fram till mig, jag bad honom stanna medan jag ställde mig i ett av hörnen av hagen. Sen ropade jag: Kom Filipus medan jag klappade på låren. Han gick raka vägen fram till mig och fick beröm. Bad honom stanna och gick till ett annat hörn i hagen och gjorde om samma procedur. Varenda gång gick han raka vägen fram till mig med spetsade öron och njöt av att få beröm. 

Sen var det dags för "Följa John" som jag även kör ute i skogen, på vägen - överallt! Jag tar ett steg, ber Filipus följa med genom att säga Kom och sen fortsätter jag gå. Han följde med mig genom hela hagen, vi gick runt i fyrkanter, bytte varv, gjorde några serpentinbågar och hela tiden såg jag till att han hade uppmärksamheten riktad mot mig. Han markerade/stapplade inte när han vände så det går åt rätt håll iaf! 

Sen var det då att träna stanna. Det gick inte så bra när vi körde Följa John eftersom han ville följa mig vart jag än gick. Efter några korrigeringar (rygga tillbaka) så satt även "stanna" på rätt ställe och det var en mycket nöjd häst som fick beröm. 

När "leken/träningen" var slut applåderade jag och Filipus hoppade till o tjöt som vanligt. Han är så söt när han gör det och jag har aldrig med mig kameran då.. Avslutade allting med en mysstund i boxen. <3 

Min vackra, fina häst. En vacker dag sitter jag på din rygg igen och tillsammans ska vi galoppera över ängarna <3

Min häst är tydligen livrädd för barnvagnar. Så fruktansvärt rädd att hon vet inte vart hon ska ta vägen. *suck*

Var ute och red igår, mötte först ett par som var ute och gick med barnvagnen. Dollan var på väg ner i diket innan de ens hade passerat oss. När de väl passerat oss gick det bra att skritta vidare. Vände efter en stund och ser att ett gäng med kvinnor kommer mot oss, och den ena kvinnan har en barnvagn. Dollan = livrädd! Hon kastade sig ner i diket, och sen upp igen. Stannade och pratade med en av kvinnorna men Dollan skulle bort från barnvagnen. Till sist stod hon still en kort stund så vi avslutade samtalet och jag red vidare. 

Då ser jag det första paret med barnvagnen komma emot oss igen, de hade vänt och skulle gå tillbaka. Dollans respons? Backa mot barnvagnen, kasta sig in mot sidan av vägen, trampa i en vattenpöl (= livsfarligt), skygga till för det och slutligen kunde hon stå still. Paret skyndade sig därifrån medans jag skämdes så fruktansvärt mycket. Tänk om hon hade backat in i vagnen? Tänk om en olycka hade skett? Tänk om... 

Det är alltså livsfarligt att möta en barnvagn enligt Dollan. Egentligen skulle hon tränas hemma men jag har inga barn och ingen barnvagn heller, dessutom är inte barnvagnar billiga så jag hade inte tänkt köpa hem en endast för att låta Dollan se att det inte är något farligt med dessa vagnar.. Men hur sjutton ska man träna då? Tips och idéer mottas tacksamt! 

Hade tänkt rida ut idag, men det tar emot eftersom sommargästerna är här och flertalet har barn (= barnvagnar) och de brukar promenera där jag rider. Kanske dags att upptäcka nya vägar? Men då är risken för björnmöte stor. Och att sitta på en häst som tror att stenar ska äta upp henne känns definitivt inte tryggt om man stöter på en björn. 

Hade det varit Filipus så hade han stannat, kollat in i barnvagnarna (han fullkomligt älskar barn!) och sen hade det inte varit någon fara alls. Likaså med älgar/rådjur - han tycker det är skitkul att möta älg/rådjur i skogen och det bästa som finns är att galoppera efter dem. Björn skulle han nog inte heller ha några problem med förutom att han hade fått lugna ner mig i sadeln som hade varit livrädd.. 

Så, nu sitter jag här och funderar på om det är värt att ta sig en ridtur eller inte. För tänk om det kommer en barnvagn på vägen? Tänk om en olycka sker? Tänk om, tänk om, tänk om.. Jag blir galen på det här! 

Nåväl, hela denna helg har varit fantastisk förutom ridturen då som jag lika gärna kunde ha struntat i. Grillfest och trevligt umgänge är inte alls fel en helg som denna. Och som jag har skrattat, jag tror inte jag har haft såhär roligt på år och dar faktiskt. 

Japp, jag har en uttråkad häst som går i en liten hage som är lerig. 

Tycker så synd om honom, men det är ju för hans bästa som han går där. Det är ju för att han ska bli frisk igen. Men det verkar han inte förstå. 

Någon som har bra tips på hur man kan aktivera en uttråkad häst i sjukhage utan godis/mat? 

Bollen är han helt ointresserad av, han nosar på den ibland men inget mer. Det är nog matte (jag) som är mer intresserad av den än hästen.. 

Jag tror någon har varit här och bytt ut min häst! 

Dollan fick ett nytt träns och ett nytt sötmalmsbett av mig, som jag köpte igår på Hööks. Nosgrimman var lite stor så jag får göra fler hål i den men jag älskar verkligen tränset! Och Dollan älskade bettet!   

Men nu till saken varför någon bytt ut min häst.. Sista ridturen på Dollan slutade ju inte så bra. Sen blev hon behandlad mot ryggbesvären, jag har kollat igenom sadeln så den verkligen ligger bra (och det gör den, dock har hon en mage som puttar fram sadelgjorden) och så har vi stretchat o masserat varenda kväll så bogbladet ska hamna i rätt läge igen. 

Ikväll gjorde vi premiärturen efter behandlingen. Vi tog en skritt-tur för att inviga tränset. Jag hade inga höga förväntningar direkt, men åh vad jag längtade. Väl uppe i sadeln värkte det i varenda del i kroppen, vilket det gör när jag haft uppehåll från ridningen. Men jag var så lycklig! 

Skrittade iväg på en väldigt pigg Dolla som var så glad att få komma ut! Hon gick med spetsade öron hela tiden. Jag testade att böja henne lite åt höger och lite åt vänster - inga problem. Hon var som en banan typ, mjuk och fin åt båda hållen. 

Red ca 2 km, kom fram till en gård där två hundar skällde på oss. Dollan svarade med att gnägga till dem. Gick bort till gården bortanför, där stod det en häst. Dollan gnäggade åt den med. 

Fortsatte en bit till, då kom min oerhört snygga granne med sin stora traktor som Dollan inte gillar. Det var även den grannen som kom körandes med sin bil när hon slängde sig ut i vägen och var nära att bli påkörd för någon vecka sedan. Jag satt i varje fall av och rättade till Dollan som körde ut rumpan i vägen. Sen stod jag o kliade henne i pannan medan han körde förbi med stora traktorn. Satt upp igen och skrittade vidare. 

Vände efter en stund och red hemåt igen, på hemvägen jobbade vi lite halt-skritt övergångar. Till sist testade jag traven, och då hände det grejer! 

Hon sänkte huvudet i en fin, låg form. Jag tror hästen växte en dm under mig, jäklar vad hon arbetade med ryggen. Hon blev så himla fin, och den där traven som brukar vara stötig att sitta i var nu mjuk och fin, så jag kunde sitta ner en bit utan att studsa omkring som en gummiboll. Testade på slutet att öka traven med bara sätet och herremingud vilken trav! Vi flög fram över vägen! Och jag kunde sitta ner, bara följa med.. 

Jag satt med ett stort leende, tårar i ögonen och kände mig hemma. Jag var hemma. Jag var lycklig. Denna ridtur kommer finnas i mina tankar länge. Ett hallelujah-moment helt enkelt..   

Min vackra..   

Saknaden är enorm. Vissa stunder tänker jag tillbaka på tiden jag fick spendera med dig. Jag hoppas du har det bra där du är, var du än är.. <3 

Tänkte berätta Dollys historia också, har redan skrivit Filipus och min historia som har varit lång och härlig. Men Dollans historia börjar på samma sätt som Filipus historia gör, nämligen med blod, svett och tårar.. 

När vårat sto Jullan (Diona) började få konstiga knölar på magen var det dags att låta veterinären undersöka henne. Vi fick reda på att Jullan hade problem med hjärtat och blodcirkulationen, och eftersom hon var 28 år gammal då (och lekte Herren på täppan med unghästarna) så fick vi ta beslutet att låta henne somna in. 

Vi letade inte efter en ny häst just då, men en dag när vi såg den där annonsen i lokala tidningen om ett äldre sto som skulle säljas kom mamma på att hon ville nog ha en ridhäst. Så en dag satte jag mig ner och ringde på annonsen. Vi fick komma helgen efter och titta på henne. Det enda jag visste var att hon var en korsningsponny på 23 år och att hon var snäll i all hantering, ridning, trafiksäker osv. 

Så kom den där dagen när vi skulle åka till Tallåsen och titta på henne. Vi körde fel två gånger men till sist kom vi rätt. I en liten hage stod hon, ensam. Bukig, omusklad över ryggen, ryggraden stod rakt upp, svansen var avklippt vid roten och manen var stubbad. Om jag ska vara helt ärlig så tyckte jag att hon var ful.   

Men mamma bestämde sig. Henne skulle vi ha! Medan jag spenderade lucia-helgen 2009 i Fjällen flyttade hon hem till oss. Filipus och Muninn (som vi hade då) blev genast vänner med denna vackra dam även om hon inte var så jätteförtjust i dem.. 

Någon vecka senare var det dags för första ridturen. Gjorde i ordning henne och satt upp som vanligt. Väl uppe på ryggen började problemen. Hon backade omkring, slängde med huvudet, kastade sig omkring och levde rövare med mig på ryggen.. Fick henne att gå några steg framåt, sen gav vi oss för dagen. 

Började jobba massor med henne från marken, och då var det inga problem. Det var när jag satt på henne som problemen kom smygande. Andra gången jag red henne hade hon huvudet uppe i luften, hon gick i "passage" och slängde sig i diken. 

Då började även problemen från marken. Hon gick inte att leda in genom grinden till hagen, hon gick inte att leda ut från boxen utan istället kastade hon sig, stod man i vägen fick man en häst på sig.. Ledde man henne fick man ha kedjegrimskaft och spö för hon kunde helt plötsligt slänga sig rakt på en. Jag vet inte hur många gånger jag har fått kasta mig åt sidan för att hon inte ska springa över mig.. 

En gång skulle en vän till mig rida henne. Det höll på att sluta i katastrof. Det var fortfarande vinter och snö, och vi skrittade ut en bit. Efter en stund börjar hon slänga sig åt sidan, ut på en snötäckt åker där hon bockade järnet. När min vän fick upp henne på vägen fortsatte bocksprången länge. När min mamma mötte oss var hon helt uppspelt och dyngsur av svett trots en 10 min skritt-tur. Det var även då hon reste sig så högt att hon nästan slog runt. Hon slängde sig även genom grinden när vi skulle leda in henne i hagen så vi tappade henne. 

Då ställde vi av henne på vila, det fick bli på obestämd tid. Våren 2010 tog jag mina saker och flyttade till en annan stad 11 mil härifrån pga jobb. Hittade stallplats åt hästarna hos min granne och kort efter min flytt fick jag dit mina älskade hästar. 

Vi började jobba henne ännu mer från marken, min granne hängde över henne utan några problem men så fort man satte sig på ryggen blev det ett monster. Stallägaren visste en bra kiropraktor som kunde komma ut och behandla henne, vilket han gjorde. 

Det blev en helt annan häst! Vi red henne barbacka i repgrimma utan några problem. Dock kände jag att tiden inte räckte till och fick tag på en fodervärd till Dollan. Hon reste iväg medan jag var på jobbet. Veckorna gick och helt plötsligt fick jag ett sms från stallägaren som skällde ut mig för att jag inte sagt att Dollan var tillbaka. Jag blev fundersam och åkte ut till stallet. I en av hagarna stod hon. Med manen avklippt, tjock och väldigt stirrig eftersom hon var ensam. Fodervärden hade "ledsnat" och lämnat tillbaka henne. Då började även problemen med stallägaren.. 

Flyttade hem hästarna efter nån månad, mest pga stallägaren. Mådde så dåligt över det. Hästarna fick vila och när jag mådde bättre åkte jag hem över helgerna o pysslade med dem. 

En dag bestämde vi oss för att prova rida Dollan igen. 

Ridturen slutade så bra, till och med min hästrädda vågade sig upp på henne o rida i skritt o trav.

Så fortsatte resan, både jag och mamma kunde rida henne. Men det var mest jag som fick äran att rida henne eftersom mamma trivdes så bra på lugna, trygga Filipus. Ibland bråkade hon till, ibland tjöt hon av glädje och bockade när vi galopperade med spetsade öron och ibland var hon bara den lugna, kloka hästen vi köpte. 

Har fått höra av folk som ridit henne förut att hon var en avkastar-drottning. Slängde av folk hit o dit, bråkade, tjafsade. Men ingen förstod att hon hade ont i ryggen.. F d fodervärdarna skämdes när vi berättade det. De hade varit med henne på olika ridklubbar för att få någon ordning på henne, men det hade inte hjälpt. När de mötte oss efter vägen en kväll i maj blev de så glada att se henne må så bra! 

Den fula ankungen blev en vacker svan och vann mitt hjärta totalt.  

Så.. Nu kommer en lång uppdatering om klinikbesöket. 

Tog in Filipus vid 9.30, borstade, pussades massa och myste medan regnet vräkte ner. Gjorde han ren o fin inför resan. Tog fram det finaste täcket (det var svinkallt ute och sist vi åkte när det var kallt blev han som sagt riktigt jävla dålig) och transportskydden. Sen fixade jag med släpet, packade in det sista i bilen och smsade mitt resesällskap att hon kunde komma. 

Runt 10.15 ringde min kollega från jobbet. Han undrade om jag kunde tänka mig att komma in o jobba trots att jag var ledig! Jag sa artigt tack, men nej tack. Jag skulle ju in till kliniken med Filipus. 

10.30 rullade mitt resesällskap in. Jag o Filipus stod ute i regnet o myste. Han var så go, det kändes som om att han tog farväl om det var sista resan. Jag satt på rampen o han stod bredvid med sin mule mot min kind medan regnet öste ner över oss. <3 Det är äkta kärlek! 

Sen skulle vi lasta då.. Filipus gick bredvid rampen hela tiden, vi lockade med godis men inget hjälpte. Vi satte fast en longerlina bredvid och försökte få in honom på det sättet, men då började han stegra. En hov fick vi upp på rampen. Sen slängde han sig bakåt flera gånger. Sen kom den där stegringen som kunde ha dödat mig. 

Han reste sig högt på bakbenet och slog ut med framhovarna, de var så nära mitt huvud. Och vem är dummast i världen som inte har hjälm på sig? Jo, jag! 

Efter en stund lugnade han ner sig och jag flyttade bilen + släpet ner på vägen så vi fick buskar som "vägg" på sidorna. Det hjälpte inte heller. 

Vi testade att lasta Dollan bredvid så kanske Filipus skulle gå in med, men Dollan skulle inte åka transport. När hon kommit in i släpet slängde hon sig ut med en jävla fart så jag tappade henne. Dumt gjort om man tänker efter, men Dollan brukar gå rakt in o stå som ett ljus i släpet. Hon ville inte alls lämna sitt hem. <3 

12-tiden ungefär kom min mamma hem, hon körde som en dåre från jobbet för att hjälpa oss. Vi försökte allt. Till sist hittade vi en plywood-skiva som vi använde som vägg. En höll i skivan, den andra gick bakom och drev på medan jag lockade med godis och backade in i släpet med Filipus. Han gick rakt in. Så fort han hade kommit var de andra snabba på att få igen bommen och rampen. Hästen var lastad! I det laget hade vi tagit av både täcket och skydden.. 

12.50 åkte vi hemifrån. Vägen ner till Ljusdal var så sjukt dålig att vi fick krypa fram sakta med släpet. Fick akutstanna en gång efter vägen då jag hörde hur det brakade till i släpet. Slängde mig ur bilen och skrek helvete. Kollade in genom skötardörren och där stod Filipus o kollade på mig. Han hade väl trampat omkring som en galning där inne, bajset var alldeles nertrampat. 

13.19 var vi nere på byn. Då ringde jag kliniken (ca 1 timmes körtid utan släp dit) och sa att vi blir sena. Det var så lugnt, bara att ta den tid som behövs sa dem. Tack gode gud för det! 

Jag körde väldigt sakta efter vägen, vågade inte köra så fort eftersom regnet vräkte ner och jag ville inte råka ut för vattenplaning med släpet. 

ca 14.10 var vi i Hudik. Den sista biten kunde jag öka hastigheten lite mer så det var skönt. 

14.35 ungefär rullade vi in på kliniken. Parkerade bilen + släpet, gick in med passet och anmälde oss o fick en box till Filipus. Lastade ur och gick in med honom till boxen. 

Filipus i boxen..

Han fick ett stort, snyggt halvblod som granne och mittemot stod det ett varmblod. Filipus gnäggade men fick inget svar, de ville väl inte prata med en liten ponny haha! 

Fyllde i ägaruppgifter, försäkringsuppgifter osv. Sen kom den långa väntan. Efter knappt en timme kom en veterinär o kikade på Filipus i stallgången. Hon ville se hur han vände sig, hon klämde o kände över mankammen och på kotorna. 

Han hade puls i båda framkotorna, mer än normalt. Han var även lite stel när han vände men inte så jättemycket. Sen var det bara att vänta ännu mer på att få komma in till röntgen.. 

ca 15.30 gick vi in rummet där röntgenmaskinen var. Jag fick ställa upp Filipus, ta på mig en skyddsrock och så fick Filipus parkera sin hov på en bräda. Han var hur lugn som helst. Veterinären fick hålla på ganska länge för att få till hoven i en bra position och Filipus suckade o var hur snäll som helst. De blev ganska imponerad över att han var 20 år gammal.. 

Sen tog de två plåtar på hovarna. Maskinen lät hur högt som helst, Filipus stod med sänkt huvud medan veterinären grejade med benen, plåtade, drog maskinen fram o tillbaka för att få den i rätt vinkel osv. Han var hur cool som helst! 

Sen blev det ännu mer väntan. Till sist kom veterinären fram och sa att de hade tittat på plåtarna nu och han hade inga rotationer. Två friska framhovar trots tre fånganfall. Det var en lättnad! Hon sa även att om det hade varit rotationer hade det varit svårbehandlat på en såpass gammal häst men att utgångsläget nu är mycket bättre! 

Fick recept utskrivet, vi pratade lite mer om ämnesomsättningen som han har problem med och så var vi klara. Då var klockan 17.. 

Vi försökte lasta Filipus men det var samma visa igen. Jag hotade med att lämna kvar honom på kliniken, men det hjälpte tydligen inte.. Till sist fick veterinären komma med longerlina o spö, vi flyttade mellanväggen och vips sa det så var hästen inne i släpet och rampen stängd. 

17.35 åkte vi från kliniken. Resan hem tog lite längre tid, vi körde ganska sakta och stannade en gång för att vila. 

19.45 rullade vi in på stallbacken, glada och nöjda ändå över dagen. Men gladast var nog Dollan. Hon kom som ett spjut när hon hörde bilen, stannade vid grinden och gnäggade hur högt som helst. 

Lastade ur Filipus och släppte in honom i sin sjukhage. Han var så nöjd att vara hemma! 

Nu ska han gå antiinflammatoriskt i 2 veckor, sen ska vi se om han är bättre eller sämre. Är han sämre utan antiinflammatoriskt så måste vi fatta det värsta beslutet en djurägare kan fatta. Är han bättre får vi behålla honom ett tag till hos oss. 

Jag är fortfarande helt slut efter den dagen.. Men jag är även hur nöjd som helst, bortsett från lastningen. Nu börjar kampen mot vikten, fången och vi ska vinna denna kamp! 

En vacker dag sitter jag på hans rygg igen..   

Tack för era kommentarer! Jag ska svara så snart som möjligt, just nu är jag hur trött som helst! 

Gör en kort uppdatering nu ikväll, en längre får ni imorgon/när jag orkar. 

Min vackra häst har gjort sin sista resa. Aldrig mer ska han behöva utsättas för att åka transport igen.. Igår gick han rakt in i släpet, idag tog det över 2 timmar att lasta första gången och det kunde ha slutat riktigt illa eftersom han reste sig och var väldigt nära på att slå framhovarna i huvudet på mig. 

Men nu står han hemma, i tryggt förvar i sin lilla sjukhage. <3 

Ja, ni läste rätt. Min älskade vackra häst fick följa med hem igen. Jag behövde inte ta farväl idag, även om det var det jag var inställd på. 

Inga förändringar alls i hoven. Inga rotationer, inga sänkningar - utan bara två friska framhovar som såg väldigt fina ut. Fång har han, problem med ämnesomsättningen har han. Men nu väntar en behandling igen, och vi kämpar på för att han ska bli bättre. 

Blir det ingen förbättring efter behandling får han springa vidare upp till de evigt gröna ängarna.